Färden började rätt så tidigt för oss. Vi hade planerat att ta oss ner till Vadstena, om Gud tillät oss. Inte ens denna gång kunde vi hålla tiderna och började åka ungefär en kvart efter överenskommen tid. Vi hade hyrt en vit rymlig minibuss och så började vår resa vid S:ta Maria kyrkans parkering. Alla var glada och såg fram emot en hel dag på helgad mark. Det var nog inte en tyst stund i bilen på vägen dit. Diskussioner kring Bibeln och homosexualitet förekom i allra högsta grad.

Det första vi gjorde när vi hade kommit fram var att vi besökte det ”Röda Tornet” som tidigare varit en kyrka, men sedan 1900-talets användes som utställnings lokal. Av exteriörens utseende vart jag lurad och skyndade in i lokalen i hopp om att få ta del av helig anda, men jag möttes mer av konstföremål och annat antikt från Vadstena stads unika historia. Jag tror inte att gruppen fann något särskilt stort intresse av att vandra runt i lokalen bland olika historiska konstverk så vi skyndade oss ut. Vi var mer ute efter klosterkyrkan.

Efter det begav vi oss trippande till klosterkyrkan. Jämte den stenlagda vägen fanns en manshög mur. Snabbt var det någon som döpte den till ”Turabdin muren”. Klosterkyrkan kallas ”Den blå kyrkan” eftersom mestadels är byggd av en sten slags som kallas blå sten därav men jag tyckte mig inte se något blått, eller kanske är jag färgblind? 😉
Väl på väg mot ingången tyckte jag mig höra att några i gruppen nämnde något om att klosterkyrkan liknade Linköpings domkyrka till arkitekturen. Så ni som har sett den kyrkan kan föreställa er samma kyrka men i mindre format.

Den lund som omgav kyrkan fick oss alla att känna en genuin känsla av harmoni. Väl inuti klosterkyrkan möttes jag som jag alltid brukar mötas av när jag går in i svenska kyrkor av en lukt som fick mig att tänka tillbaka på hur det kunde ha vart i kyrkan under den tiden byggdes. Kyrkan skulle lätt rymma 1 000 pers och inuti den finns ett antal kända personer begravda här, där den mest kända av dem om man får säga så är naturligtvis St:a Birgitta. För inte mer än två veckor sedan firade man här Birgittas 700 års jubileum.

Efter att ha vandrat runt i den graciösa och vackra kyrkan begav vi oss till Birgitta systrarnas hus. Ett gult, rätt så nybyggt stenhus. Det låg vackert placerat vid Vätterns vatten och man kunde känna den kalla luften som kom in mot land från sjön. Väl framme vid porten lade vi märke till att den var stängd, vi knackade ett antal gånger men ingen öppnade. Då bestämde vi oss för att ta en titt i stan tills vi blev insläppta nästa gång vi knackade. I stort sett var centrum bara stenlagd. Det fanns inget asfalt och detta bidrog till en genuin känsla av en medeltida miljö.

Vid den här tiden var alla i gruppen hungriga och törstiga, därför ersattes intresset av att upptäcka saker till ett sökande av en fin restaurant med god mat. Letandet lönade sig till slut när vi hittade en vid namnet ”Valven” och den delen av restauranten där vi satt var precis som ett valv. Maten smakade utsökt, även om det var äkta svensk mat. Även där kan jag med säkerhet säga att man kände känslan av medeltida miljö.

Nu begav vi oss tillbaka till det gula nunneklostret i hopp om att de öppnat porten, och turen var på vår sida. Vi begav oss in mot klostergården och fann en dörr öppen, nyfikna som vi var gick vi in och fann ett rum fullt med ikoner och religiösa föremål. Där började det riktiga shoppandet, var av en av oss gick ut därifrån med minst ett kors eller annat religiöst föremål. När vi stod ute på klostergården för att ta kort hörde vi hur en av nunnorna kallade de som ville till den nya kyrkan. Vi hakade på och på porten av kyrkan stod det ”Visa mig din väg Herre och gör mig villig att följa den”, ett citat som kännetecknar den Heliga Birgitta. Väl inuti kyrkan möttes vi av en nutida inspirerad interiör. Systern som började prata hade en tydlig sydeuropeisk dialekt och hon berättade om klostrets historia, bland annat att det även nu fanns ”bröder”, alltså munkar som tillhörde Birgitta orden.
Med oss fanns en grupp katolik-syrianer som frivilligt sjöng en hymn på arabiska, vilket jag måste säga var väldigt vackert sjunget.
Efter visiten i nunnornas kloster lämnade vi det mot ett nytt resmål, det oundvikliga Vadstena slott. Slottet har under många århundraden varit bebott av storheter och kungligheter. Slottets exteriör var byggt på det vis som de flesta andra svenska kungliga slott är byggda. En ingång och inuti en stor slottsgård omgärdat av fyra vakttorn. Slottet var numera ett museum som inrymde en massa olika föremål från gammal tid. I självaste slottet fanns det även det en slottskyrka. Efter besöket i slottet tog vi en rundtur med det lilla puttetåget som guidade oss runt lilla Vadstena centrum. Det fanns mycket att lära och bland annat sa guiden att i Vadstena hade det funnits under ett antal år ett mentalsjukhus för patienter med psykiska störningar och dessa patienter hade utsatts för ett antal olika metoder för att tillfriskna. Dock var detta sjukhus inte längre i bruk. Det kändes rätt kusligt att passera byggnaden och samtidigt veta vad som hade skett där inne för inte alls så länge sen.

Efter den guidade turen tycktes det passa utmärkt med något svalkande i den varma hettan, och det som låg oss närmast var ett slags gatukök och förvånansvärt var det ägt av syrianer från Örebro, världen är sannerligen liten.

Efter att ha suttit i skuggan ett tag och diskuterat dagen som den vart så började vi spela lite beach boll och badminton, men vädret tillät oss inte att njuta av vår dag eftersom det började regna. Därefter begav vi oss till bilen och snart var det dags att åka hem. Vi satt i bilen och samtalade lite, därefter var det nästan slut på vår dag. Vi hade ett resmål kvar, och det var Varamon strand. Väl när vi var framme så svek oss vädret igen och det började blåsa starkt och regna smått. Men vi njöt i alla fall av utsikten över sjön och den nedgående solen och fick oss en fin avslutning på vår fantastiska pilgrims resa, som jag valt att kalla den.
På vägen hem såg vi regnbågen och aldrig någonsin tidigare har jag såsom säkert de andra i gruppen varit regnbågen så nära som vi var den dagen. Den omtalade skattkistan måste ha vart i närheten. En oförglömlig resa som gav mycket glädje och andlig förstärkning för min del i alla fall. Tack ni alla i gruppen för ert umgänge, det var fantastiskt.

Mikael Aho Damar, SOKU Örebro