Dopet har sin grund i Jesus Kristus missionsbefallning. Jesus befallde sina lärjungar att gå ut i hela världen och döpa alla i Faderns och Sonens och den Heliga Andens namn. Detta gudomliga uppdrag har kyrkan sedan dess förvaltat för kommande släkten. Visserligen har själva dopritualen sett olika ut pga. geografiska och kulturella aspekter men dopets allvar och mening har alltid varit densamma i Ortodoxa kyrkan.

I dag är Katolska, Östkyrkan och Svenska kyrkan eniga om att dopet är ett gudomlig instiftat förbund mellan Gud, den enskilde och kyrkan och att dopet är en sakramental handling.

Barndop är en praxis i den Ortodoxa kyrkan. För att förstå varför måste vi gå till den tidiga kyrkans dopritual och sätta oss in i de teologiska argumenten bakom själva dopet.

Östkyrkan har med allvar förvaltat missionsfallningen och döper spädbarn. Vuxendop (om man inte var ateist eller av en annan tro) och omdop är främmande för östkyrkans tro och erfarenhet. De äldsta skrifterna vittnar om en gedigen och komplicerat väg till själva dopakten. Allt som allt kunde denna väg vara av tre års undervisning och särskild livsföring för att överhuvudtaget kunna bli döpt. Kyrkan ville att den kristna tron skulle kunna slå rot i människorna eftersom vid den tiden var kyrkan förföljd och förbjuden. Samhället vid denna tid var mångkulturellt med allahanda religioner och andra livsåskådningar. Men de sociala och kulturella aspekterna vägde inte lika tyngt som den andliga dimensionen av dopet. Eftersom Gud själv instiftat, verkar och fullbordar sitt verk i en människa är barndop berättigad. Ingen människa kan på egen hand komma till insikt om de gudomliga hemligheterna som tro och bekännelse om inte Gud själv undervisar en individ eller kyrkan som kollektiv. Synden är den skiljemur mellan oss människor och Gud, där Gud är den ende som kan gå bortom synden och skapa någonting nytt. Med det vill jag säga att ingen människa oavsett ålder kan på egen hand komma till tro och frälsa sig själv. Tron är en gåva givet oss redan i livmodern, Gud påbörjar sitt verk i spädbarn där vi som vuxna skall söka oss till Gud och tacka för allt det Gud redan gjort för oss genom Jesus Kristus död och uppståndelse. Som vuxna är vår uppgift att kunna se den nåd och barmhärtighet som Gud redan gett oss och leva i denna nåd. Och inte gå och döpa om sig när man som vuxen får djupare kunskap om den kristna tron. Vishet om Inkarnationens mysterium är bara ett tecken som pekar på att Jesus verkligen vill dra oss närmare sig själv genom att göra oss mer medvetna om dopets allvar. Omdop och bara vuxendop är totalt främmande tanke i fråga om Östkyrklig tro och erfarenhet. Visst betonar man den frälsningsaspekten som dopet har och den samverkan det måste uppstå mellan en individ och Gud, men det är Gud som är den aktive i dopet. Vem som skall sitta på Guds högra sida bestämmer Gud allena.

Generellt kan jag säga att dopets essens är en kamp mellan Gud och ondskan i himmlarymderna om min själ. I dopritualen avsäger sig föräldrar och hela den världsvida kyrkan Ondskans herravälde över den döpte. En döpt får hjälp av den jordiska och den himmelska härskara för att kunna stå emot djävulens makt över henne/honom och kunna bekänna sig då och senare till den Treenige Guden. För vem kan utan Guds hjälp och Guds folk stå emot syndens makt över alla våra lemmar? Sannerligen inte genom vuxendop, omdop och betoning på att man är frälst bara för att man är kristen. Nåden är en paradox. Dopet är vår främsta gudomliga redskap för vår livstydning, vår källa till Guds nåd och barmhärtighet och vårt viktigaste vapen mot djävulens herraväldes utspridning i världen. Dophandlingen är en ytterst allvarlig och mäktig gärning som vi människor kan bejaka så att vi enskilt och kollektiv bekänner och är delaktiga i Guds frälsningsgärning för hela skapelsen.

Yildiz Gunnarsson, Teolog