Stora fastan

Denna stora fasta innan och inför vår Herre Jesus Kristus Uppståndelse – Påsken – kallar vi även 40-dagarsfastan. Man vet inte när denna fasta fastställdes i Kyrkan, men den har sin grund i de 40 dagar som Moses och Elia fastade, liksom vår Herre Jesus Kristus när Han fastade i öknen i 40 dagar för att sedan sättas på prov av djävulen (Matt 4:1-11). Men efter vår Herre Jesus Kristus är fastan nu 48 dagar (7 veckor): den tillagda veckan är Stilla veckan till minne av Jesus passion, alltså Hans lidande och ödmjukelse för oss.

Mor Afrem (S:t Efraim Syriern) som avled år 373, nämnt kyrkans 40-dagarsfast i sina hymner, varför den måste funnits tidigare än så. Och dessutom fastställdes ett antal regler för fastan vid ett kyrkomöte i Latkia år 364. Man beslöt att det då inte skulle få hållas några nattvardsmässor på onsdagar och fredagar utom onsdagen som infaller i mitten av fastan. Denna onsdag firas tillsammans med åminnelsen av det heliga korset, kungen Abgar den svarte (ukomo) samt våra martyrer som fick sätta livet till under svärdets år (Seyfo).

År 1946 förkortades den Stora fastan under Hans Helighet patriarken Mor Ephrem I Barsoum. H.H. Mor Ephrem var kunnig och vis ledare för Kyrkan under Herrens nåd. Han visste att det var väldigt viktigt att fasta och för att folk skulle klara av att fasta enligt de bestämmelser som de tidigare kyrkofäderna satt för att undkomma förbannelser, kortade H.H. ned fastan. Man gav därför under Kyrkomötet i Homs, Syrien 1946 tillåtelse för den troende att fasta första och sista veckan, samt varje onsdag och fredag.

Under stilla veckan, speciellt på långfredagen var det inte tillåtet att äta sött och ej heller att kyssa varandra på kinden, eller att pussa prästens hand. Detta pga att sättet som Judas förrådde vår Herre Jesus Kristus på, var med en kyss.

Varje vecka i den Stora fastan har även sin betydelse: söndagarna hänvisar till exempelvis Bröllopet i Kana, Den spetälske mannens söndag, Den gode samariten, etc.

Det är viktigt att säga att den Stora fastan inte bara handlar om avhållsamhet från mat. Som alla fastor handlar det om avhållsamhet från det onda: från orena tankar, tal samt gärningar. I detta steg är avhållsamheten från maten i tre aspekter: att kunna behärska sig och kontrollera sitt begär, att försvaga kroppen genom mindre mat så att anden blir stark samt att hysa medlidande för de fattiga, hungriga och de som befinner sig i nöd. Väldigt viktigt är att fastan är avhållsamhet från mat samt orena tankar, tal och gärningar. Men detta skall naturligtvis ersättas med rena tankar, fint tal och goda gärningar i Herrens namn. Avhållsamhet från kroppslig föda skall ersättas med andlig mat: mata anden med Guds ord – Bibeln! Ett väldigt bra exempel på detta är att istället för två bröd äta ett, och istället för ett kapitel ur Bibeln läsa två!

Må Gud mottaga och välsigna fastan, samt stärka var och en av oss.

Källa: Abouna Mattias Nayis __________________________________________________________________ För ytterligare läsning om fastans betydelse och innebörd hänvisar vi till denna text som är skriven av H.H. Påve Shenouda III.

Fastan och dess andliga sida

Fasta är inte enbart en kroppslig dygd… Det är inte att blott avstå från mat eller att avhålla sig från mat med animaliskt fett under en viss tid, utan det finns också en andlig sida av den. Här gäller det först att behärska viljan. Med samma vilja som man uppnått kontroll vad beträffar maten, kan man sedan också styra sitt tal -genom att avstå från varje opassande ord – och även ens tankar och känslor. Den helige Isak sa: “Tungans fasta är bättre än munnens ”, men hjärtats fasta från lustarna och begärelserna är bättre än dessa två. Det andra elementet i den andliga fastan är omvändelsen: Från Ninevefolkets fasta lägger vi märke till att de inte endast fastade utan: “var och en vände om från sin onda väg och från den orätt som han haft för händer ”. Herren såg till denna ånger och omvändelse mer än han såg till deras fasta ty “då nu Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och han gjorde inte så.” (Jon 3:8-10)

Så vi ser att med fastan följer också ödmjukhet och förkrosselse inför Gud: Det är tydligt i fallet med Nineve. Ty de klädde sig i säck och aska. Det framträder också tydligt i Joels bok: “pålys en helig fasta, utlys en högtidsförsamling… Brudgummen må komma ur sin kammare och bruden ur sitt gemak. Mellan för huset och altaret må prästerna, Herrens tjänare, hålla klagogråt och säga: Herre skona ditt folk,” (Joel 2:15-17). Fastan inskränker sig inte bara till att hindra kroppen från att få sin näring, utan från den positiva sidan innebär det också att man ger anden näring. På så sätt hör fasta ihop med bön. Så är det med kyrkans böner, och så var det också vid var och en av de från Bibeln kända fastorna – Nehemjas, Esras, Daniels och Nineves fasta… Det framgår också av uttrycket: “Utlys en högtidsförsamling ”. Fastan innebär en andlig möjlighet; vi förödmjukar kroppen genom den, för att anden skall höja sig. Kroppens kuvande är bara ett medel. Målet är att anden skall lyftas högre. Det händer vid bönen, mediterandet, den andliga läsningen, och alla de övriga nådesmedlen -fjärran från kroppens distraktioner. Vi märker också att icke-andlig fasta förkastas av Gud. Han förkastade hycklarnas fasta (Matt 5), liksom fariséens fasta (Luk 18:9-). Detsamma gällde syndarens fasta i Jesajaboken (Jes 58:3-7).

Källa: Religionsutskottet Talmides hemsida. www.soku.org/talmide

Religionsutskottet.