Det är nu 1700 år sedan den store läromästaren Efraim Syrern, som levde på 300-talet, föddes i Nsibin. Efraim Syrern hör till den österländska kyrkans största namn.Det är nu 1700 år sedan den store läromästaren Efraim Syrern, som levde på 300-talet, föddes i Nsibin. Efraim Syrern hör till den österländska kyrkans största namn.

Efraim med tillnamnet Syrern (syr.Mor Afrem Suryoyo) föddes år 303 (andra uppgifter 306) i Nsibis strax väster om Tigris övre lopp TurAbdin. I sin ungdom stod Efraim under inflytande av biskop Jakob i Nsibin (Mor Yakob Nsibinoyo) som var verksam 308-338. Det finns också uppgifter om att han skulle ha diakonvigts av självaste Basilius den store. Mor Efraim Syrern, också känd som ”den Helige Andens harpa”, ”Den syriska kyrkans helgon och sol”, ”Den störste poeten”. undervisade vid Akademin i Edessa, där han var verksam som teologisk lärare, närmast i bibelvetenskap (syr. Mfasqono) och började också framträda som hymndiktare.

Mor Efraim uppvisade också betydande insikter i filosofi, astronomi och andra profana vetenskaper. År 363 slöts ett fördrag mellan kejsar Jovianus och Shapor II av Persien, varigenom Nsibis avträddes åt perserna. Mor Efraim och en stor del av invånarna utvandrade västerut, till romerskt territorium, framför allt till Edessa. Han dokumenterade händelsen i diktform, Kromonitho Nsibonoyto (Carmina Nsibina, ”Nsibins sång”), som numera utgör en värdefull historisk källa och Contra Julianum (alltså riktad mot kejsar Julianus Avfällingen). Efraim blev kvar i Edessa resten av sitt liv där han också fortsatte sin undervisning, författade kommentarer till olika bibelböcker och fortsatte sin hymndiktning. Av hymnsamlingar från denna tid bör nämnas de viktiga hymnerna De fide, som är riktade mot arianerna och belyser Efraims treenighetslära, vidare olika hymner för kyrkoåret, särskilt fasta och påsk.

Enligt traditionen levde Mor Efraim i avskildhet som eremit utanför staden under iaktagande av strängaste askes och botgöring. Han blev dock aldrig prästvigd utan enbart en diakon i det förberedande skedet inför att bli munk och vägrade att uppgraderas till munk med orden: ”Jag förtjänar inte en sådan hög post inom prästskapet”. Ett bevis för den höga uppskattning som kom honom till del under åren i Edessa var, att man uppdrog åt honom att leda hjälpinsatserna i samband med en hungersnöd i staden. Som ”Den Helige Andens Harpa” vördades han redan från början av den syrianska kristenheten, en vördnad, som har fortsatt under åren. Länge närmast okänd i väst blev han också här uppskattad i takt med att hans skrifter blev utgivna. 1920 upphöjdes han av påven Benedictus XV till kyrkolärare, ”doctor Ecclesiae” och är därmed jämställd med sådana teologiska giganter som Augustinus och Thomas av Aquino. Den Syrisk-ortodoxa kyrkan firar hans åminnelse första lördagen av fastan.

Efraims författarskap var oerhört omfattande och har till största delen bevarats till vår tid. Mor Efraim skrev enbart på syriska, men verken översattes till armeniska och grekiska och senare till latin och andra språk. Han kunde med största sannolikhet också grekiska, ehuru det inte är lätt att klart belägga.

Han producerade en stor rikedom av teologisk litteratur som kan indelas i tre grupper: bibelkommentarer, hymner och prosaskrifter. Hymnerna är den ojämförligt största delen av Efraims skrifter. Diktkonsten där varje vers är accentuerad på sju betoningar kom senare och än idag att kallas ”Den efraimiska”.

Hur har då dessa hymner fungerat i gudstjänsterna? Helgonbiografin över Mor Efraim ger oss information om detta. Där står det att Efraim samlade ”förbundets döttrar” (syr. bnat qjomo), organiserade dem i körer och lärde dem att sjunga hymnerna vid gudstjänsterna morgon och kväll. ”Han var en uppbygglig syn, där han stod bland systrarna, som sjöng lovsångerna.” Mor Efraim var alltså grundaren av den första kvinnliga kören i den Syrisk-ortodoxa kyrkan i Edessa, då han var övertygad om att kvinnorna kunde bära en roll och tjäna vid mässan. Detta agerande var revolutionerande inom kyrkan, och i och med hans starka påverkan inom kyrkan kom han att kunna förverkliga dessa tankar. Snart kom även många andra församlingar att ta till sig hans idéer och införde kvinnokörer.

Efraim är den förste store försvararen på det syriska språkområdet av den niceanska ortodoxin, alltså den bekännelse om treenigheten, som antogs på konciliet i Nicea år 325 där också Mor Efraim, enligt vissa källor, deltog tillsammans med sin lärare Mor Jakob av Nsibin på det första ekumeniska kyrkomötet. Där fick han i uppdrag att motarbeta Arios av Alexandrias läror som menade att Kristus inte är gudomlig, utan en skapad människa vilket gick tvärtemot kyrkans. Han skrev många oppositionella och stridslystna verk för att motverka Arios. Han motarbetade även Marcions, Bardaisans, och Manis irrläror. Han skrev många bibliska kommentarmaterial till första och andra Moseboken och Diatesseron, 200-talets syrisk-grekiska version av det Nya Testamentet.

Hans dikter består av två genrer: På syrianska skiljer man mellan Mimré och Madroshé. En mimro är ett tal i bunden form (hit hör Sermones de fide), madroshe är en sång avsedd att sjungas (hit hör alltså hymnerna). Hans liturgiska poesi fick stor inflytande på den syriska och den grekiska hymnsamlingen. Mor Efraim lyfte fram Jungfru Maria (De virginitate ”Om Jungfruligheten”), och i synnerhet hennes oskuldsfullhet och den föredömliga trofastheten. Han var den första att kalla henne för Gudaföderska.

Mor Efraims hymner har säkerligen haft litterär påverkan på senare skalder. I korthet kan nämnas två kända paradisskildringar som på olika sätt erinrar om Efraims. Koranen och Dantes gudomliga komedi. I fråga om Koranen föreligger med säkerhet en direkt påverkan från den syrianska traditionen. På svenskt område har den framstående islamforskaren, sedermera biskopen Tor Andrae, i tre längre artiklar i Kyrkohistorisk årsskrift 1923-1925 utrett detta förhållande, och därvid kommit in på Efraim Syrern ( i den tredje artikeln). Detsamma gäller och i än högre grad om relationerna Efraim – Dante.

Sten Hidal skriver i kommentarerna till hans översättning av Efraims Hymnerna om paradiset på sidan 101: ”Om likheterna mellan Efraim och Koranen i huvudsak ligger på ett idéhistoriskt plan, består likheten mellan Efraim och Dante på ett konstnärligt plan. Båda är de suveräna skalder, som ställer sin konst i den kristna trons tjänst. Båda är de till brädden fyllda med bibelkunskap och den kyrkliga traditionen, men det är inget som tynger deras verk. Båda visar vad konstnärer kan utträtta, när de gripes av inspiration från den osynliga världen”. Indirekt har Efraim också givit upphov till hela kristenhetens hymndiktning. Det var nämligen från syrianerna som bruket av att författa litturgiska hymner spred sig till den bysantiska kyrkan och därifrån till västerlandet.

Man har sagt att Israel hade gudserfarenheter som inte kunde uttryckas på annat sätt än i hymnens form. På liknande sätt tycks det ha förhållit sig med Efraim. Några av hymnerna kan verka segdragna och Efraim bekänner också, att han ibland håller på att ”drunkna” i alla de mysterier, som överväldigar honom i inspirationens ögonblick. Men i de flasta fall når han en poetisk fräschör och innerlighet, som är helt betagande ännu efter 1700 år. Frågan är om han någonsin haft en värdig kristen diktarkollega, mer än Dante.

Den första tryckta utgåvan av Efraims skrifter såg dagens ljus i Rom 1732-46. De samlades och blev utgivna av biskopen Yousef Semun Semaani (J S Assemani) 1678-1768 om vilken det också berättas att vid hans hemkomst från Rom till födelsestaden Hasroun (Libanon) talade med sin mor på syrianska.

Sedan 1950-talet pågår i Louvain ett utgivningsarbete inom ramen för skriftserien Corpus Scriptorum Christianorum Orientalium. Redan har de allra flesta av Efraims äkta arbeten hunnit utkomma med text och översättning. Bakom storverket står benediktinern Edmund Beck, som genom denna insats givit alla syriologer ett ovärderligt hjälpmedel. Mor Efraim gick bort till sin himmelska boning den 9 juni 373 e. Kr. och gravsattes i Dairo Tahtayto i närheten av staden Edessa.

Det är 1700 år sedan Mor Efraim (Den heliga andens lyra) föddes och verkade i Nsibin. Webbsiten syriacmusic hedrade minnet av den store läromästaren genom bildandet av en 60-manna kör bestående av hälften män och hälften kvinnor från hela Stockholms län ackompanjerad av en 6-manna orientalisk orkester. Kören, under ledning av Malfono Issa Habil, turnerade runt om i landet.

År 2000 fattade också en enad fullmäktige under sitt septembersammanträde i Södertälje att döpa planen framför S:t Afrems kyrkan vid Klockarvägen i Geneta för S:t Afrems Syrerns plan och med det fick syrianerna i Södertälje kommun sin första plats med syrianskt anknytning.

Källor: www.syriacmusic.com; Mor Efraim Syrern, (Fr. Namaan Oussi) Efraim Syriern, Hymnerna om paradiset, Av Sten Hidal Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4 (183-184) ARAM nr 8 och 9 år 1994-95 sid. 58-67

Bahro Suryoyo, den 29 juli 2004