Trygghet är både att ge och ta
Risktagare Biskop Thomas från Egypten prövades hårt när hans bil kraschade en månad före jul. Bara han själv och en svensk vän klarade sig. Då gäller det att hitta förmågan att börja om.
Anafora Han hade redan överlevt en allvarlig bilolycka. Då, för sju år sedan, trodde läkarna att inget mera fanns att göra.
Den här gången, i november, var det mindre tvekan. Kroppen skulle klara sig. I kraschen med långtradaren fick biskop Thomas en krossad fot och en bruten överarm.
Men när han kom till sans på ett sjukhus i Kairo var det med en enda, överskuggande fråga:
Hur gick det med de andra?
Ingen vill höra ett sådant svar som väntade biskopen för stiftet El Qousseia i övre Egypten. Ingen vill vakna upp till att utflykten man gjort med sina svenska vänner, i sin egen bil, har slutat med att några inte finns längre. Jo, pappan vårdas här på intensiven. Men mamman och den lilla dottern
De som såg honom under sjukhusvistelsen kan vittna: Det var biskop Thomas kropp utan biskop Thomas. Där fanns i hans bruna ögon bara en djup, djup brunn av sorg. Man kan bara ana vad som pågick därinne när han under vårt samtal säger så här: Det farliga är när du själv förlorar hoppet. Då är du absolut inte trygg. Det har gått nästan tre månader och biskop Thomas får ännu inte stödja på sin fot och kan inte använda kryckor för armen. Blicken blir då och då frånvarande, men där finns också hans vanliga, inre trygghet.
Hur hittar man tillbaka? Man har ju fortfarande sin andning, säger han. Guds andning. Samtalet vi har om trygghet kretsar visserligen kring ord som security och trust men i grunden handlar alltihop för biskop Thomas om God. Redan som barn kände han sig älskad av Gud. I dag vet han vad det är han känner; det är så verkligt att jag kan ta på det, säger han. Nu har han varit munk i halva livet och sedan 1999 driver han tillsammans med förra SvD-medarbetaren Katja Bexar retreatgården Anafora mellan Kairo och Alexandria.
Det var härifrån olycksresan startade den 24 november förra året. Det viktigaste är förmågan att börja om, förklarar biskop Thomas. Förmågan att kunna leva. Och den känslan måste byggas upp inombords; i ett utsatt läge kan man inte sätta sin tilltro till systemen utanför:
Där kan jag trots allt hamna mellan två stolar, och hur ska jag göra då? Kollapsa? Nej, här måste jag besegra något. Oavsett samhällets skyddsnät.
Minsta antydan om att välfärdstänkandet kan gå för långt möts av starka protester från biskop Thomas. Vi kan inte bara släppa de trygghetsåtgärder som utvecklats, som hjälmar och sociala system, kan han säga. Eller: Ni har mer av sådant i Sverige än i Egypten, och det borde hela världen bli bättre på. Nej, han är ute efter en helt annan poäng: Vi var med om en olycka. Vad var då trygghet här? Jo, vännerna, inte systemet.
Det handlade om små ord. Om människors blickar. Telefonsamtal, sjukhusbesök. Allting de gjorde, säger biskop Thomas. Det är sådant som visar på människans oerhörda förmåga att ta hand om andra och själv bli omhändertagen. För honom är allt detta ett uttryck för den verkliga tryggheten.
Det som bar mig och hela situationen var den omsorg jag kände från omgivningen. Att se det hända, det är att bevittna en spegling av mänsklighetens förmåga. Tryggheten i deras ögon berättar om oss alla: Om det händer dig något, kommer de att vilja göra samma sak för dig.
Nu är det ju så att biskopen har många, många vänner, inte minst i Sverige efter ett över tioårigt samarbete med representanter för Svenska kyrkan. Var inte stödet från omvärlden ovanligt starkt? Jag vet, jag har tur. Men även människor som inte får samma mängd hälsningar kommer att känna omsorgen, för det gör man även från dem långt borta. Man känner hur andra tänker på en, hur de finns där.
Det är precis det här som ökar tryggheten, inte hur mycket folk betalar, menar han. Man kan nämligen inte mäta kärlek och tillit. Som om man skulle tänka: Jag vill hjälpa den här personen med si och så mycket Så fungerar det ju inte. Ändå verkar vi inte kunna lita på vår egen förmåga att älska, bli älskade och göra saker för varandra. Sådant tror jag handlar om en brist i vår egen trygghet.
Se bara hur människor ibland saknar förmåga att ta emot kärlek och omsorg från andra, påminner biskopen. Då uppstår en tveksamhet också från den som ger, vi stänger litet om ömsesidigheten och tänker att det är samhällets sak att sörja för oss.
Därför finns en risk med stoltheten i att vara så oberoende, säger han och tar ett exempel: Om han hade försetts med en elektrisk rullstol skulle både han och andra tro att han klarar allt själv. Med den här, pekar han där han sitter, behöver han någon som skjuter på. Det skapar en närhet med människor.
Vi ska ha bra skyddsnät i samhället, men också se till att lämna en plats inom oss för det ömsesidiga omhändertagandet. Och då behöver vi träna oss i att öppna oss för varandra att ta emot hjälp, att själva ge hjälp. Då bär vi tryggheten inom oss.
Sedan vi samtalade i biskop Thomas rum på Anafora, med palmbladsstolar utmed väggarna och färggranna, randiga trasmattor på golven, har han varit på begravning i Sverige. Hans överlevande vän från olyckan i Egypten har börjat få tillbaka krafterna, biskop Thomas likaså. För nästan tre veckor sedan jordfästes mamman och den lilla dottern i Luleå. Inget kunde stoppa biskopen från att göra den långa resan.
Samtidigt som vi påminns om att livet kan hänga på en skör tråd, ser vi också människor återhämta sig från svåra skador. Armar, ben och inre organ börjar fungera som de ska igen. Ja, vi kan lita på vår kropp, på kroppens förmåga, bekräftar biskop Thomas. Det är som att lita på systemet i samhället. Men det är också ande här. Den ser vi inte. Det är denna osynliga faktor som avgör att läkningen kan ske över huvud taget.
I vår värld av materiell trygghet efterlyser han därför mer av en sådan transformering att det osynliga görs synligt. Visst ska vi prata om att sätta upp övervakningskameror för att öka tryggheten i samhället, men samtidigt behöver vi kunna omforma pratet till en känsla av trygghet på insidan: Tillit till vår förmåga att hantera en situation eller möta våra egna känslor.
Falsk trygghet är att vara beroende av det materiella som det är. Det saknar ju trots allt ande, spirit. Antingen kan jag sätta min tillit till systemet. Eller så kan jag säga tack gode Gud för att det finns ett system, och att jag kan använda det. Sedan kan jag ju be att han i mig kan skapa en känsla som balanserar bägge. Falsk trygghet kan även finnas i vår närmaste relation, påminner biskop Thomas om vi inte litar på oss själva utan förväntar oss att partnern ska tillfredsställa alla våra behov. Ingen kan uppfylla så höga förväntningar.
Om vi inte ser oss som accepterade, älskade och värdefulla som vi är, kanske vi börjar tigga om eller köpa oss kärlek. Då reflekteras otryggheten i oss. Är känslan av värde så ytlig, blir den ju bara en mask. Tappar vi masken står vi utan trygghet. Alltså måste vi hålla en källa av kärlek levande inom oss för att trygga oss själva. För biskop Thomas är denna trygghet lika med Gud.
Finns ingen annan väg? Problemet med mig är att jag lagt min trygghet i tron på Gud. Men i en väldigt sekulär värld, om vi skulle ta bort Gud Han funderar. Sedan kommer det: Och ersätta med vad? Biskop Thomas skakar på huvudet. Nej, han tror att människan behöver sätta sin tillit till en högre makt. Och när man tror på denna överordnade kraft, eller kärlek, reflekterar den vår trygghet.
Läs hela den spännande artikeln i Svenska Dagbladet.
Datum: 2006-12-19
/Bild + Artikel av Agneta Lagercrantz.
Svenska Dagbladet – Agneta Lagercrantz