Våren är här, blommorna börjar titta fram och det gröna ploppar upp. Våren ger oss en ny och glädjande färg. Men vi vet också att våren föregås av mindre ljusa årstider. Det är som om naturen pekar på vad livet är och kan. Livet är vackert och fascinerande. Det lilla fröet som ligger dolt i den mörka jorden finns där men är osynligt för ögat. I det dystra och mörka finns välsignelse. Det som ser dött ut får liv.

Detta är en bra bild för den högtid som vi kristna världen över ska fira: Jesu död och uppståndelse. Det brukar sägas att den ortodoxa traditionen har haft mer fokus på uppståndelsen medan man i väst har haft en tendens att koncentrera sig mer på korset. Egentligen är det ju två sidor av samma mynt, men ändå står påsken i en klass för sig. Man skulle bildligt kunna säga att naturens skönhet på ett särskilt sätt inger en glädje olik de föregående årstiderna och att det är därför man längtar och trängtar till den så mycket.

Men vägen till Jerusalem, korset och uppståndelsen, föregås av 40 dagars fasta då de troende förbereder sig för den efterlängtade högtiden som når sin höjdpunkt när församlingen får ”beskedet” att ”Kristus är uppstånden”.

Fastan är en tid för eftertanke och bön, fasta samt att praktisera medlidande. Under fasteperioden får vi i kyrkan lyssna på hymner som visar att en av festhögtidens förberedelser hör ihop med givandet. En vers ur en hymn som anses vara skriven av St Efraim syriern (300-talet) lyder: ”Fasta fyrtiodagars-fastan och ge ditt bröd till den hungrige.” Kyrkans seder och bruk är tänkta att hjälpa människan i hennes relation till Gud. Att de troende avstår från kött och mejeriprodukter är för att det hjälper en att upptäcka Guds godhet. Hans godhet mot oss är stor och fastan vill hjälpa oss att tacka Gud mer.

St Isak syriern (600-talet) säger: ”Ett hjärta som är fyllt av tacksamhet drar till sig Guds nådegåvor.” Dessa syriska fäders insikter tycker jag på ett bra sätt finns sammanfattade i vad Augustinus (300-400 talet) kallar ”bönens vingar”. ”Fastan är inte bara en tid för bön utan också för fasta och givande.”

Fastetiden är också en upptäcktsresa, då jag möter min inre människa. Kanske upptäcker jag att det där inne är kallt och grått? Kanske blir jag medveten om att jag har brustit i kärlek mot Gud och min nästa? Då gäller det att inte tappa modet, ty när budet kommer om att ”Kristus är uppstånden” så är det som att solens strålar börja värma upp det inre landskapet och orden ekar i hjärtats dalar och skapar en ljuvlig atmosfär – våren är också kommen i vårt inre.

Trefaldiga kyssar ges i kyrkan och utanför, en outsäglig glädje finns i hoppet att den som dör i Kristus inte dör. På syrianskt vis vill jag passa på att frambära en påskhälsning till mina protestantiska, katolska och ortodoxa syskon i Sverige och världen över, ett gemensamt påskfirande som i år är vad vi och världen behöver. Festum festorum är enligt mig festligare i år, ty Jesus vill ju att vi enade som kristna på denna jord vandrar och går.

Eido bricho! Kom Moran men kabro! (En välsignad högtid! Vår Herre har stigit upp ur graven!)

GÄSTKRÖNIKAN:

JOSEF TOGAN

teologistud och diakon i Syrisk ortodoxa kyrkan

Artikeln finns publicerad på http://www.sandaren.se/default.asp?action=article&ID=2574

Josef Togan MU