Det är beklagligt och sorgligt att ta del av nyheterna från Turkiet.
Samtidigt väcker det personliga minnen hos mig. Jag har bara varit i
Turkiet en gång eftersom jag så gärna ville se mina föräldrars
hemland, det land som jag kanske hade bott i om de inte hade behövt
fly. Jag var 18 år och mor och far ville låta oss uppleva och se
våra rötter. Vi tillbringade några veckor på en semesterort för att
därefter åka till sydöstra Turkiet, till Turabdin, mina föräldrars
hemtrakter.
I Sverige så brukade jag vanligtvis inte tänka så mycket på om mitt guldsmycke med korset syntes men när vi kom till Turkiet så blev jag
tillsagd att stoppa det innanför t-shirten. Jag frågade mina föräldrar varför?! Innerst inne så visste jag nog varför, mor och far talade av erfarenhet, både egen och ärvd sådan. Men jag ville inte låta mig övertalas, jag tyckte att det var löjligt! Men idag förstår jag att den som själv har bittra erfarenheter helst inte vill återuppleva dem och helst av allt vill man inte att ens barn skall smaka på nationalisternas vrede.
Den aktuella tragedin i Malatya, då tre kristna mördades, är bara toppen av ett isberg. Jag minns hur min far berättade för mig att han och hans kristna kamrat i lumpen blev tvungna att slå varandra för att de var kristna. Om de inte gjorde det så skulle de övriga rättroende läxa upp dem. Så kunde det gå om man var en otrogen, en icke muslim. Men vad jag har förstått av mina studier så förespråkar inte islam en sådan metod. Den förespråkar faktiskt beskydd till bokens folk. Men när man använder religion i nationalistiskt syfte så blir religionen ett dödligt vapen istället för ett uppfriskande vatten.
Händelserna i Malatya väcker också folkliga minnen hos mig, minnen som jag har ärvt. 1915, svärdets år, är ett år då svärdet slogs mot bl.a. det syrianska folket. Varför? För att de inte platsade in i kategorin:” Ett folk, ett land, ett språk, en religion”. Tyvärr så faller religion allt för ofta offer för människans egoistiska syften. I detta fall så ville man skapa en turkisk identitet och man tog de verktyg som man ansåg vara lämpliga.
Under 1900-talets första hälft fick svenska UD god information om vad som föregick i Turkiet, genom korrespondens med bl.a. ambassadören Ankarswärd som vid flera gånger i sina brev använder orden blodbad och massaker. Folk mördades systematiskt, Sverige visste, men inget gjordes eller sades från Sveriges sida. Hur förhåller sig Sveriges parlament till det förgångna och det aktuella? Hur länge till skall detta vansinne få fortsätta i Turkiet? Vad gör Sverige för att hjälpa Turkiet komma till rätta med sina brister?
För vidare läsning om denna händelse länkar vi till följande tidningar:
Josef Togan MU