Det var i Jerusalem allt började. Där föddes den kristna kyrkan, där formades hennes första ansikte. Den gemenskap som tog gestalt bland de som levt tillsammans med Jesus av Nasaret, hänförts av hans ord, utmanats av hans liv, sett honom föras bort för att korsfästas, förtvivlat vid hans död, för att möta honom uppstånden på den tredje dagen, utmärktes av den genomgripande kärlek och över låtelse åt varandra. Det var en gemenskap som chockerade och attraherade.
Idag, tjugo århundraden senare, har kyrkan uppfyllt jorden. Kyrkofolken har en sak gemensamt: frälsningen, genom frälsaren, genom Ordet som blev kött, genom Herren Jesus Kristus. Kyrkan tillhör honom, uppfylld av hans närvaro, levandegjord av hans ande, färdad mot himlen, dit hon tillhör. Av den anledningen läser vi om våra kyrkofäder, om deras liv med Jesus, om deras färd mot himlen.
S:t ATHANASIOS AV ALEXANDRIA (ca 296 373).
Få kyrkofäder har haft så stor påverkan inom två olika teologiska områden som S:t Athanasios av Alexandria. Han föddes omkring år 296 i Alexandria, Egypten, och fick tidigt den dåvarande biskopen av Alexandria, Alexanders, ögon på sig. En berättelse finns bevarad i Eusebius (biskop av Caesarea) kyrkohistoria (I, XIV). Där sägs att Biskop Alexander hade bjudit in till frukost i sitt residens. Medan biskopen väntar på gästerna, tittar han ut genom fönstret. Utanför står några barn och leker. Biskopen ser att det inte är vilken lek som helst, utan barnen imiterar dopritualen. Biskopen beslutar sig för att kalla in barnen till sig. Det visar sig att den person som lekt biskop, inte var någon annan än lille S:t Athanasios själv. Biskop Alexander beslutar att låta S:t Athanasios och hans lekkamrater förberedas för en framtida tjänst i kyrkan.
S:t Athanasios var mycket lättlärd och det dröjde inte länge innan han blev Biskop Alexanders högra hand. Då S:t Athanasios ännu var diakon, hölls det första och ekumeniska kyrkomötet i Nicaea år 325. S:t Athanasios, vid denna tid mycket välutbildad, var en av de ivrigaste försvararna av den grekiska termen homoousios i förhållandet mellan Jesus och Gud, Fadern. Homoousios betyder av samma väsen och var mycket viktig för att bekämpa den villolära som började spridas från prästen Arius. Arius förnekade Jesu gudom och vilseledde många troende bort från den tidiga kristna bekännelsen att Jesus är Herren (Filipperbrevet 2:11) alltså att Jesus är Gud. Jesus sa ju själv att Han var ett med Fadern (Johannesevangeliet 10:30) och detta måste till varje pris försvaras och bekräftas. S:t Athanasios menade att om Jesus inte var Gud, var mänskligheten förlorad. Bara Gud kunde rädda mänskligheten från djävulen och slaveriet under synden och döden. Bara Gud kunde hela det gap som fanns mellan människan och Gud. Därför var och är Jesu gudom något Soteriologiskt (Soteorologi = läran om frälsningen).
En annan mycket viktig gåva S:t Athanasios gav till kyrkan var att slutgiltigt fastställa vilka skrifter som skulle innefattas i det Nya Testamentet. Här är inte rätta platsen att redogöra den exakta historien om hur kyrkan bestämde Nya Testamentets kanon, men att det bara var 4 giltiga evangelier hade redan Ireneaus av Lyon (lärjunge till aposteln Johannes lärjunge Polykarpos) fastslagit över 150 år tidigare och alla visste egentligen vilka skrifter som var äkta och vilka som var falska. Men S:t Athanasios skrev i ett påskbrev år 367 exakt vilka 27 böcker som räknades tillhöra det Nya Testamentet och skrivna av apostlarna eller apostlarnas lärjungar. Dessa 27 böcker (Bibel betyder egentligen böckernas bok) är exakt de samma vi har i vår Nya Testamente idag.
S:t Athanasios var även god vän med S:t Antonius, munkarnas fader, och skrev en bok om hans liv. Andra viktiga skrifter S:t Athanasios författade är: Mot Hedningarna och Om inkarnationen.
S:t Athanasios var den 20:e patriarken av Alexandria och hans reliker finns i St. Markus katedralen i Kairo, Egypten. S:t Athanasios dog den 2 maj 373. I den koptiska och katolska kyrkan firar man minnet av S:t Athanasios den 2:a maj, inom de andra Ortodoxa kyrkorna firar man S:t Athanasios den 18:e januari.
Om någon vill se Gud som till sin natur är osynlig och inte alls synlig, så kan han fatta och känna honom genom hans verk. På samma sätt är det med den som i sitt sinne vill se Kristus. Han kan göra det genom att se på hans gärningar i kroppen och pröva om de är mänskliga eller av Gud. Om de är mänskliga kan han le åt dem, men om han känner igen dem som gudomliga och inte mänskliga då ler han inte åt det som inte får hånas. Han blir desto mer häpen över att det gudomliga blir uppenbarat för oss genom något så enkelt, att odödligheten har nått alla genom döden, att allas försyn har blivit känd genom Ordets människoblivande och att dess anförare och skapare är själva Guds ord. Han blev människa för att vi skulle bli gudomliggjorda och han framträdde i en kropp för att vi skulle få en aning om den osynlige Fadern. Han utstod hån från människor för att vi skulle ärva oförgänglighet. Själv led han ingen skada, oåtkomlig för lidande och oförgänglig såsom själva Ordet och Gud. Men de lidande människorna, för vars skull han utstod allt detta, dem skyddade och räddade han i sin egen frihet från lidande (Om Inkarnationen, 54:1.-3)
Må Hans böner vara med oss alla, amin.
Källor: – Den Heliga Bibeln, Folkbibeln – Mot Hedningarna och Om Inkarnationen, Athanasios av Alexandria, Artos & Normas bokförlag, 2006. – http://en.wikipedia.org/wiki/Athanasius_of_Alexandria; http://www.newadvent.org/cathen/02035a.htm
S:t BASELIOS AV CAESAREA (ca 330- 379)
I vår artikelserie om kyrkfäderna har turen nu kommit till S:t Basileios av Caesarea. S:t Basileios föddes omkring år 329 i Caesarea (nuvarande Kayseri i Turkiet). Han tillhörde en förnäm och bildad familj, kristen sedan två generationer tillbaka. S:t Basileios hade tio syskon, av dessa tio är även Makrina, Gregorius av Nyssa och Peter av Sebaste kanoniserade helgon av den ortodoxa kyrkan. S:t Basileios mor, Emeli, och mormor, Makrina den äldre, är också kanoniserade helgon. Både Gregorius och Peter blev biskopar, precis som S:t Basileios.
S:t Basileios blev uppfostrad av sin fromma mormor, Makrina, och i sin ungdom beslöt S:t Basileios sig för att studera i Konstantinopel och senare även i Athen. Där kom han i kontakt med Gregorius Nazianos, även kallad Gregorius teologen, och fick en innerlig vänskap med honom. S:t Basileios, hans bror Gregorius av Nyssa och Gregorius Nazianos kallas även för de kappadokiska fäderna, inte minst tack vare deras stora inflytande och andliga disciplin. Efter sina studier i Athen valde S:t Basileios att göra en studieresa till Syrien, Israel/Palestina och Egypten, där han träffade och samtalade med många berömda asketer och eremiter. Detta ledde i sin tur S:t Basileios in på asketernas och eremiternas väg och ännu inte 30 år fyllda, drog S:t Basileios sig tillbaka i bön och askes
Dock var S:t Basileios alldeles för handlingskraftig och aktiv till sin natur för att stanna kvar i öknen. 365 vigdes S:t Basileios till präst i Caesarea, inte minst för att kämpa mot Arianernas villolära som fortfarande var stark. Han blev den gamle biskop Eusebius högra hand och när Eusebius dog, var det inte mer än naturligt att just S:t Basileios blev den nye biskopen. Dåvarande kejsaren Valens hyllade Arius villolära och ville tvinga alla biskopar inom det bysantinska riket att skriva under ett beslut som gynnade just arianismen. S:t Basileios fick nu ta rollen som ledare i motståndsrörelsen mot kejsaren och vägrade att skriva under allt som han uppfattade som kompromisser med den kristna tron. Även fast Valens visade S:t Basileios den landsförvisningsorder som skulle träda i kraft om han vägrade signera kejsarens dokument, höll S:t Basileios fast vid den Nicenska trosbekännelsen. Det hela slutade med att kejsaren fick böja sig och insåg att S:t Basileios var en Gudsman och ingen att bråka med. Till en av kejsarens män, som blivit häpen över S:t Basileios motståndskraft, sa S:t Basileios: Kanske är det så att du aldrig träffat en riktig biskop förut.
S:t Basileios stärkte banden mellan öst- och västkyrkan, inte minst för att beskydda kyrkan mot arianismen. Ett annat kännetecken för S:t Basileios är hans kärlek till de fattiga och sjuka. Han upprättade sjukhus, hem för föräldralösa barn, spetälske hem m.m. i sin hemstad Caesarea och uppmanade andra biskopar att följa hans exempel.
S:t Basileios dog i unga år, ca 50 år gammal, den 1:a januari 379. Hans hårda livsföring med sträng fasta tillsammans med en besvärande leversjukdom gjorde honom kroppsligt svag men han lyste i Anden.
Några viktiga skrifter som han författat är Om den Helige Ande och predikosamlingen Om skapelsen (på grekiska Hexaemeron).
Den syrisk-ortodoxa kyrkan firar S:t Basileios den 1: a januari, denna dag firas han även inom den Romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna i hela världen.
Men innan något av de synliga tingen existerade, hade Gud beslutat och satt i verket att bringa det som ännu inte fanns till att existera. Samtidigt som han uttänkte, hurudan världen skulle te sig, frambragte Han tillsammans med formen den materia som skulle harmonisera med den. För himlen bestämde Han en natur som passade den, och till grund för jordens gestalt lade Han den för henne egna och tillbörliga substansen. Eld, vatten och luft formade Han som Han ville och lät tingen komma till såsom vars och ens bestämmelse krävde. Och hela den av så skilda delar beståenden världen sammanband Han tätt genom en lag av oupplöslig vänskap i en gemenskap och harmoni, så att t o m de rumsligen från varandra mest skilda tingen tycktes vara förenade i endräkt. Må då dessa människor sluta med sina fabelaktiga påhitt, de som trots sina egna resonemangs svaghet gör anspråk på att kunna mäta en för vårt förstånd ofattbar och av mänsklig tunga outtalbar makt. (Hexaemeron, Homilia II, 2).
Må Hans böner vara med oss alla, amin
Källor: – Den Heliga Bibeln, Folkbibeln – Hexaemeron, Nio homilier om skapelsen av Basilius den Store, Översättning av Stig Y. Rudberg, Artos bokförlag, 1998 – http://orthodoxwiki.org/Basil_the_Great
Religionsutskottet