Strax efter jul åker Milad Issa från sin familj i Norrköping till Damaskus. För gott. För ett liv i klostret, för ett liv han viger sin syriansk-ortodoxa kyrka. Han är 23 år.
– Jag känner hur min glädje blir större för varje dag jag kommer närmare, säger han. I klostret kan jag vara den jag är, inte den jag tvingas vara.
Milad Issa har ett litet kontor i Skarphagen, en lokal där han kan arbeta ideellt med de projekt han har inom kyrkan. Det handlar just nu om att ta hand om ungdomar som känner sig vilsna och kanske har problem, många möter konflikter när de ska leva i ett sekulariserat Sverige. Med kunskaper om det gamla landet, om Syrien och den urkristna kyrkan får de en tillhörighet som också ger identitet. Milad blir en andlig ledare. Han talar också entusiastiskt om två teaterföreställningar som ungdomarna gjort, en visades i Hörsalen i Norrköping, den andra på Estrad i Södertälje.
– Vi lär ut tron, traditionen och kyrkan. Och det har varit så roligt. Allt är ju ett kärleksbudskap, säger han och får det att låta enkelt.
– Så ser vi till att ungdomarna i de fyra olika församlingarna i Norrköping kan mötas. Det är också mycket viktigt.
Det är en lång process som har fört Milad till beslutet att bli munk. Egentligen en längtan han haft hela sitt liv.
– Vi har levt som troende hela familjen i Santa Maria församling och mina föräldrar vill att vi fyra barn ska välja våra egna liv. De har själva valt den andra vägen, den att gifta sig och bilda familj. Jag har nu valt min väg, celibatet och att leva med Jesus.
Skeptisk patriark
När han var 16 år kom han till klostret för första gången. Patriarken var skeptisk, en 16-årig pojke från Europa! Under tre månader fick Milad vara där på prov. Men han bevisade att det här livet var det han längtade efter, han var redan mycket kunnig i religiösa ting. Nu har han levt de tre åren som novis i klostret strax utanför Damaskus.
I Norrköping har han bott i ungefär 13 år. Sista tiden har han läst färdig sin gymnasiekompetens på Komvux.
– Nu rekommenderar jag min bror att göra samma sak, han är intresserad av att gå i mina fotspår, men tvekar inför gymnasiet. Men jag säger honom att det är en fantastisk utbildning, man får lära sig så många viktiga saker.
Han säger att det fortfarande är en stor glädje för honom att få vara i Sverige, här finns också hans folk, familjen och vännerna.
Milad Issa har mörka milda ögon. Han är en varm person, trygg i sin kunskap och orubblig i sin övertygelse. Omkring honom är stillhet. Vi flaxar med jackor och block och pennor, kameror och kaffe. Han är stilla. På bordet framför honom ligger en bönbok och några skrifter han ger till de unga, han har översatt och gjort urvalet. Han talar svenska och arameiska, engelska, spanska och arabiska. I klostret ska han också studera grekiska.
– Där ber vi fyra gånger om dagen, först klockan sex på morgonen. Så är det lektioner, det finns 16 ämnen att studera och så arbetar vi praktiskt. Vi har många olivträd, vinodlingar och så sköter vi bin och får honung. Så finns tid för fasta och meditation. Att öka sin kunskap är att förstora anden och i klostret lever man genom anden, inte genom kroppen. Det är där jag ska vara lärare, det är hela tiden 30 elever som går i tre år, tio nya varje år. Och där är vi alla bröder.
Modern byggnad
Klostret är nybyggt, en 90-talsskapelse, modernt och fint. Men klosterlivet levs som det alltid har levts. Det är många byggnader, också en för nunnor, en annan för gäster som är på besök eller vill arbeta där. En mur omgärdar anläggningen, men det låter ändå som en öppen plats. Vi bjuds till exempel på stående fot in för att hälsa på. Vänner och släkt ska komma på besök och säkert kommer Milad också att hälsa på familj och vänner i Sverige igen.
– Men klosterlivet följer också utvecklingen i samhället och reglerna där ändras. Men nej, vi har varken tv eller dator, säger han och ler milt.
Milad säger att målet är den sanna glädjen, han vet var den finns att söka. Han säger att vi alla är en gåva från Gud och att han har flera icke-religiösa vänner, men de respekterar varandra och det viktigaste, det största, är att vi älskar varandra.
– Vi kan prata om sådant som inte har med religionen att göra, men vi har en koppling ändå för i grunden är alla människor lika, där finns någonting som binder oss samman.
Mål att tjäna kyrkan
Patriarken har sitt huvudkontor i Damaskus. Vi undrar om det är ett mål för Milad att bli patriark.
Vilket avslöjar hur lite vi förstått.
– Absolut inte, vi tänker inte så, säger han. Min uppgift är att tjäna kyrkan. Det kan jag göra som lärare, målet är aldrig att nå en högre tjänstegrad. Patriarken bär också ett enormt ansvar.
Patriarken idag heter Moran Mor Ignatius Zakka I Iwas. Han verkar i rak efterföljd till aposteln Petrus.
Julafton firar Milad som de flesta av oss med familjen, för mycket mat, presenter. Sedan får han ta farväl.
– Visst kommer jag att sakna många av dem jag älskar. Men mellan mig och mina föräldrar, mellan mig och mina syskon har jag alltid haft Jesus. Nu får jag tjäna honom i det liv jag valt.
På bilderna:
Krucifixet är en gåva från Egypten, något Milad uppskattar mycket och som hänger mitt på väggen i hans kontor i Skarphagen.
Fick medalj. Han fick den i gåva av patriarken i klostret efter sina tre år där och visar den med stolthet.
Mer än halva livet har Norrköping varit hans hem. Nu lämnar han det för det stilla livet i Damaskus kloster.
PUBLICERAD I: Folkbladet 2004-12-24, http://www.folkbladet.se
(http://www.folkbladet.se/GEN_Utmatning.asp?ArticleID=739437&CategoryID=120&ArticleOutputTemplateID=23&ArticleStateID=2&ParentID=)
SKRIVEN AV: Brittmarie Engdahl
FOTO: Janne Forsby
Brittmarie Engdahl