Matteusförsamlingen i Stockholm håller sex fastegudstjänster med bred liturgi.
Påskfirandet i Mikaelskapellet i centrala Stockholm är minst sagt omfattande. Och under de sex söndagskvällarna före själva påskveckan håller man dessutom ekumeniska fastemässor. Dagen var med på den första.
Det är tredje året i rad som S:t Matteus församling i Stockholm firar fastan och påsken på det här sättet.
Under fastan, som inleddes i onsdags på askonsdagen (9 feb), hålls en mässa varje söndagskväll, följd av en djuplodande föreläsning. Detta leder fram till påskveckan då man har gudstjänst två till tre gånger om dagen och lever med i Jesu lidande, död och uppståndelse. Timme efter timme.
Men först ska alltså fastan uppmärksammas och vi är några få tappra själar som tagit oss ut i den brutala snöyran för att delta i mässa nummer ett: Ortodoxins söndag.
Vi brukar vara en kärntrupp på 3050 personer som kommer varje vecka. Men det varierar ju mycket efter vad det är för föreläsare efteråt, viskar Mats Furemalm, präst i S:t Matteus församling.
Vi sitter längst fram i det lilla och vackert inredda Mikaelskapellet. De gudstjänstbesökare som trots allt gett sig i kast med vädrets ursinne är ganska lätträknade. Vilket nog får sägas vara alldeles förståeligt.
Det känns nästan som att det är julnatt, säger Mats Furemalm leende och inleder mässan.
Det är också han som under tre år gett sig hän åt att sätta ihop det ambitiösa påskprojektet. Vid varje gudstjänsttillfälle plockar man in influenser från hela den kyrkliga skalan. Svenska kyrkan står för lokaler och formell regi, men liturgin och själva utformningen är hämtad från så vitt skilda håll som koptiska, protestantiska, katolska och karismatiska traditioner. Allt sammanbakat med texter som Mats Furemalm översatt till svenska från bland annat grekiska och koptiska.
Och den goda, medvetna, blandningen känns fräsch. För även om fastemässan utgör det mer lågmälda och avskalade inslaget i församlingens annars ganska dramatiska och händelserika påskfirande, så händer det hela tiden saker här också. Rökelsen och ikonerna. Vita dräkter och växelsång. Högläsning och innerligt vackra fastehymner, framförda av Julia Nikonova och Helena Bodin.
Och framför Kristusikonen, där det finns faktiska ögon att se in i, känns världen, om än obegriplig, lite varmare och aningen mer hoppfull. När man dessutom som guds-tjänstdeltagare får vara en aktiv och praktisk del av allt det man tror och känner, när alla ens sinnen tillfredsställs och man är med i en grupp människors gemensamma tjänst inför Gud, då händer någonting.
Att närma sig påsken genom att fira ekumenisk fastemässa känns således helt rätt. Jag kliver ut på Karlbergsvägen och har lite mer att falla tillbaka på, är lite mer beredd. Beredd att möta vardag, storstadsbrus, stress, prestationsångest, ensamhet och flera snöstormar.
Källa: Tidningen Dagen, Datum: 2005-02-15
Mediautskottet