Påsken, eller som det heter på syriska åminnelsen av vår Herres uppståndelse är en av år kyrkas största högtider, om inte den största. Den inleds av 40-dagarsfastan som avslutas med stilla veckan eller [hasho foruqoyo]. Denna sista vecka innan uppståndelsehögtiden är en allvarlig och sorglig tid med dagliga mässor/gudstjänster och varje dag har sin betydelse med stegrande inriktning på vår Herre Kristi lidande.
Enligt konciliet i Nicea år 325 firas påsk den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen. Det skall även nämnas att vår kyrka firar påsk enligt den julianska kalendern, till skillnad från den gregorianska kalendern och detta kan skilja sig ganska markant från t ex Katolska kyrkans infallande av påsk. Givetvis firar vi inte påsk förrän efter den judiska högtiden.
Det är viktigt att poängtera den fantastiska gåva vår kyrka har genom dessa traditioner och ceremonier som gör att vi minns och spelar upp vår Herres liv bland oss. Detta är något vi måste förvalta genom att besöka kyrkorna särskilt under denna period och tid av sorg och lidande som vi måste dela med vår Herre för att till slut nås av det fantastiska glädjebudskapet att vår Herre är uppstånden och att Han besegrat döden och synden för vår skull.
Inledning av stilla veckan [wahde dalmino] eller [nahire]: ljusen
På Palmsöndagens kväll inleds stilla veckan med ordningen av tillträdet till himmelen och hänvisar till liknelsen om de tio brudtärnorna (Matt 25). Gudstjänsten börjar med att altardraperiet är stängt och alla ljus i kyrkan är släckta. Prästen och församlingen håller allihop tända ljus och inleder en procession, varav namnet [nahire], ljusen, och naturligtvis förekommer det böner, hymner och Bibelläsning.
Gudstjänsten slutar med det dramatiska inträdet till altaret, vilket syftar på de fem visa brudtärnorna som släpptes in: Prästen står framför det stängda draperiet och sjunger tre gånger [al haw tarho baroyo yotheb wo Shemun u bokhe], vid den yttre porten sitter Simon och gråter, diakonerna och församlingen repeterar efter vare gång. Därefter ropar prästen tre gånger ut [moran, moran, ftah li tarhokh], O Herre, O Herre, öppna din dörr för oss och därpå öppnas draperiet och alla ljus tänds och prästen stiger upp för altaret under sång och glädje.
Måndag till onsdag
Under denna period firas den traditionella gudstjänsten för stilla veckan [hasho foruqoyo]. Detta till åminnelse för vår Herres svåra tid. Gudstjänsten präglas av en sorgsen melodi och betydelsefulla hymner med temat sorg [hasho] samt flertalet Bibelläsningar och [husoye] per dag.
På onsdagen fullföljs [hasho] som vanligt med undantaget att det är dagen då judarna överlade om att och hur de skulle fånga vår Herre och döda honom.
Skärtorsdag den sista måltiden samt Herrens tvättande av lärjungarnas fötter [hamsho droze]
Det börjar tidigt med en morgonmässa (nattvardsmässa) [qurobo alohoyo] som åminnelse för vår Herres sista måltid tillsammans med lärjungarna. Han helgar brödet och vinet och delar det med lärjungarna och instiftar mysteriet, nattvardssakramentet, som han befaller att vi skall ta del av som Hans åminnelse.
Denna dag och denna ceremoni är helig och ingår som ett av vårt sakrament och den troende församlingen skall alla deltaga i nattvardsmässan samt ta del av vår Herres kropp och blod genom den heliga nattvarden.
Torsdagen fortsätter mot eftermiddagen med vår Herres tvagning av lärjungarnas fötter [shyogto rozonoyto] efter den sista måltiden. Det börjar med att prästen ropar ut de tolv diakonerna, iklädda sina kyrkliga skrudar, vilka representerar lärjungarna och den högst rankade diakonen företräder Simon Petrus och denne diakon måste vara gift. Man skall notera att Judas Iskariot är ersatt av Mattias, som valdes till Judas plats efter Jesu uppståndelse (Apg. 1:26). Alla tolv sitter i en cirkel nedanför altaret med varsitt tänt ljus i handen. Prästens stol står i mitten under Bibelstället och man har förberett en bringare med vatten, tvål, handduk, bomullstuss samt olja.
Prästen börjar med att läsa Bibelstycket ur Johannes evangelium som handlar om tvagningen (Joh 13: 1-19)Under ceremonin tvättar prästen lärjungarnas högra fot. Han börjar med den yngste och fortsätter med Simon Petrus sist. Prästen tvättar den högra foten och torkar den med handduken som är fäst runt sin midja samt smörjer ett kors med oljan på foten och kysser den. I bakgrunden sjunger kyrkokören hymnen [thar gabriel]. När prästen kommer till Simon Petrus sker en dialog där Petrus ser sig ovärdig att tvättas av Herren och Bibelläsningen fortsätter. När prästen tvättat klart Petrus fot påbörjar denne diakon att tvätta prästens högra fot, eventuellt med hjälp av de andra lärjungarna.
Och så avslutas sedan tvagningsceremonin med den enorma betydelsen över hur vår Herre Jesus Kristus gjorde sig till en av oss och sänkte sig till den grad där Han som Herre blev den minste bland lärjungarna och tvättade deras fötter. Ett tecken på den enorma ödmjukhet och kärlek vår Herre visade oss och som vi bör ta efter.
Långfredag [zuyoho oseghdto daslibo] vördnad och dyrkan till korset
Passionsfredagen präglas starkast av vår Herres lidande, korsfästelse och död på korset. Vid eftermiddag/kväll påbörjas processionen med prästen och diakonerna iklädda sina skrudar (naturligtvis in och ut). Och till skillnad från övriga processioner sker denna tvärtom och går från söder till norr och prästen bär korset, som är täckt av en svart duk, på sin högra axel vilket visar på vår Herres vandring från Pilatus palats till Golgata, bärandes sitt kors. Det är under denna procession i synnerhet (och under stilla veckan i allmänhet) förbjudet att kyssa korset eller Bibeln eller överhuvudtaget kyssas alls.
Efter processionen står prästen och diakonerna vid altaret och klär av korset och ställer det på ett ställ med två tända ljus vid sidan om, symboliserande de två rövarna som korsfästes tillsammans med Jesus. Efteråt, vid Bibelläsningen, när prästen läser att den ene rövaren tillrättavisade honom (Luk 23:40), knäcker man det vänstra korset (vänster om vår Herre) och släcker det som tecken på den rövare som hädade mot Jesus. Vid en senare Bibelläsning om mörkret som föll över jorden släcker man ljuset i kyrkan och när det läses att templets förhänge gick itu (Luk 23:44) dras altarets draperi till mitten (halvöppet). Vid den nionde timmens bön tar man ned korset från stället och lägger det på ett bord och prästen samt diakonerna utför ceremonin om korsets vördnad.
Efter ceremonin och vidare gudstjänst predikas det om vår Herres frälsning som de trogna erhållit genom Hans lidande, korsfästelse och död och vår himmelske Faders kärlek. Därefter sjungs hymnen [soghdinan laslibo], vi dyrkar korset tre gånger, varpå nästa procession sker tvärtemot den tidigare, där man går från norr till söder med prästen bärandes korset på sin vänstra axel. En kista full av blommor (men inget kors) bärs med av ett antal män, och de troende söker välsignelse genom att passera under kistan. När denna procession är avklarad sker på altaret korsets elevation i de fyra väderstrecken följda av respektive fyra böner följt av välsignelsen [zuyoho] av de fyra väderstrecken, varpå begravningsriten påbörjas.
Under särskilda hymner står prästen på altarsteget och blandar vinäger med myrra i en skål och smörjer korsets fyra hörn med blandningen. Därefter sköljs korset med rosenvatten över skålen. Ritualen symboliserar tvättandet av vår Herres kropp av Josef och Nikodemus.
Sedan balsameras med rökelse, täckt av ren bomull och lindas in i ett fint linnetyg. En vit servett binds runt korsets huvud och höften täcks av en gördel. Korset begravs sedan i kistan bakom eller under altaret med huvudet mot söder och fötterna mot norr, ansiktet mot söder och den rätta sidan mot golvet för att pressa spjutets sår. De två bjällerstängerna [maruhotho] placeras vid var sin sida om graven med en tänd lykta ovanför den, som för att stänga för graven till uppståndelsen.
Efter begravningsceremonin tar den troende församlingen del av den bittra tvagningsvätskan för att påminnas om vår Herres lidande och passion och de troende skall vara noga med att inte spilla något av drycken.
Lördag [shabtho dazbartho]
På morgonen sker en mässa, dock ej fullständig nattvardsmässa, utan enligt lidandets och sorgens tema [hasho]: tyst och lågmält. Det är förbjudet att genomföra mässan på altarets heligaste [qdushqudshin] eftersom vår Herre ligger begraven där. Av denna anledning sker mässan på ett annat altare eller ett framställt bord.
På kvällen sker en gudstjänst där vi har på minnet förlåtelsen och försoningen [tekso dshubqono] som hela fastan har förberett oss för och den troende församlingen ber varandra om förlåtelse och försonas inför den heliga eukaristin/nattvarden som kan delas ut denna kväll. Lördagen avslutas med Påskdagens kvällsgudstjänst och man tar bort Stilla veckans svarta dukar som använts.
Påskdagen Herrens uppståndelse [qyomto dmoran]
Detta är en glädjens dag då vi firar vår Herre Kristus uppståndelse och slutet på den långa perioden av fasta och förberedande på att mottaga detta glädjebesked med vår Herres kärlek.
Tidigt på morgonen förbereder prästen Herrens uppståndelse: det begravna korset tas ut ur graven, och begravningsbalsameringen och klädseln tas bort. Korset tvättas med rosenvatten och dekoreras med en röd silkeduk. Efter denna uppståndelseceremoni håller prästen korset högt och ropar ut i kyrkan: mina bröder och systrar, jag för med mig nya och glada nyheter, Kristus har uppstått ur graven och har slagit sina fiender bakom Honom och församlingen svarar vi tror och bekänner att han verkligen har uppstått.
Korset ställs därefter på ett ställ framför altaret med två tända ljus vid sidan om och morgongudstjänsten fortsätter. Under mässan påbörjas sedan processionen som går från norr till söder under stor glädje och med prästen bärandes korset framför sig. Väl tillbaka vid altaret sker ett antal böner och hymner och Bibelläsning och slutligen korsets vördnad i de fyra väderstrecken samt därefter välsignandet av de fyra världshörnen [zuyoho]. Efter Herrens bön och fridskyssar bland församlingen får församlingen kyssa korset som om de kysste den uppståndne Kristus i anden och tron. Korset ställs därefter på stället vid altaret fram till Kristi Himmelsfärd. Mässan avslutas och den troende församlingen önskar varandra en trevlig högtid och bekänner att vår Herre verkligen uppstått.
Annandag Påsk [thnahto]
Denna dag firas traditionellt som stor folkdag och symboliserar segern över döden. När Jesus begravdes på långfredagen besökte Han samtliga döda och ingav dem förhoppningar och barmhärtighet. Till följd av Jesus uppståndelse på påskdagen får de döda vila på annandagen som är allas döda minnesdag. Enligt Syrisk-Ortodoxa tron får såväl de onda som goda vila även döda i helvetet blir befriade från sina straff just på denna dag.
Efter den högtidliga gudstjänsten går man till kyrkogården för att besöka släktingarnas gravar. Man smyckar gravarna med färska blommor och levande ljus. Medan man väntar på prästen som går runt på kyrkogården, bjuder man andra gravbesökare på påskägg och bakverk av olika slag. Prästen håller en kort gudstjänst framför önskad grav och en diakon ackompanjerar honom, i takt med att sjunga bönen, med att svänga rökelsekaret. Att besöka varandras gravar och be för de avlidna om Guds nåd är fortfarande en levande tradition. Både vuxna och barn leker denna dag med målade ägg i olika färger.
Källor:
http://sor.cua.edu/
Qinotho dqurobo alohoyo (tekso), Bar Hebreaus verlag, Holland 2004
Madedono, The book of the church festivals, Ärkebiskop Mar Athansasius Y, Samuel av USA och Kanada, Libanon 1984
En kort introduktion av syrianerna/araméerna och Syrisk-Ortodoxa kyrkan, av Ishak Akan, 1995
SOKU´s Religionsutskott