Skulle du kunna berätta lite om dig själv?

Jag föddes 1984 i Almalikiye, Syrien. Jag flyttade till Sverige och har bott i Norrköping i 18 år med min familj som består av två bröder och en syster. Jag tillhör S:ta Maria församling i Norrköping. (Folkets park)

Många kanske inte känner igen mig. Men jag har varit aktiv i SOKUs Religionsutskott med min bror deyroyo Samuel som sedan valde att bli munk. Min tid i SOKU har varit väldigt givande, speciellt minns jag St. Abrahams teater som vi jobbade hårt med för att den skulle bli lyckad. Jag kände hur Gud alltid var med oss och välsignade vårt arbete för syrianska ungdomar!

Vad fick dig att känna en kallelse att viga ditt liv i klostret?

Jag har sedan lång tid tillbaks alltid velat bli nunna. Det var inte vid någon särskild tidpunkt eller händelse i mitt liv som denna tanke väcktes inom mig, utan det var snarare en tanke jag hela tiden haft och som växt allt starkare.

Under min uppväxt har jag besökt olika kloster i Holland, Schweiz samt ett koptiskt kloster i Egypten där jag fått lära mig mycket nyttigt som kom att bli avgörande för mitt beslut att vilja bli nunna.

I det koptiska klostret i Egypten levde jag i tre månader och det var här jag fick lära mig att ständigt be och fasta samt bygga upp mitt andliga liv. Men samtidigt saknade jag att höra gudstjänsten på syrianska eftersom språket som användes där var på grekiska och arabiska.

Vid 18 års ålder bodde jag även i det syrianska klostret i Schweiz. Slutligen studerade jag i Mor Afrem klostret i Syrien där jag fördjupat mig i det syrianska språket samt lärt mig en hel del handarbete och annat lärorikt för mitt kommande liv som nunna.

Redan när jag var liten brukade vi titta på filmer och läsa böcker som handlade om olika helgons liv, när jag såg på hur dessa helgon levde, tänkte jag ofta: Jag önskar jag kunde leva som dem. Jag tyckte det var så underbart hur man kunde överlämna sitt liv valt och vandra i Herren Jesus Kristus fotspår. Det var också anledningen till varför jag inte ville lämna de olika klostren som jag besökte.

Hur kände du dig inför nunnevigningen?

Dagen innan nunnevigningen kände jag mig jättenervös inför den heliga ceremoni som skulle äga rum i kyrkan i klostret. Under själva gudstjänsten kände jag en Guds frid inombords och var därmed väldigt avslappnad. Jag kände att Herren var med och hjälpte mig under mitt livs största dag, allt detta som ett resultat av alla människors förböner för mig.

Vad är innebörden av ”skimo” som ni bär på huvudet?

Den första munken som ville tillägna sitt liv åt Gud i öknen hade en sorts huvudbonad på huvudet, djävulen som ville stoppa hans planer rev sönder hans huvudbonad i mitten. Men munken fortsatte envist med sitt uppdrag och sydde ihop sin huvudbonad, vilket man fortfarande påminner om genom att ha den stora sömmen (strecket) på munkarnas och nunnornas skimo. På sidan av skimo finns det taggar, vilket är ett tecken på lidande. På samma sätt som Jesus bar på törnekronan och led så ska även munken/nunnan lida genom att de lämnat denna värld, förnekat sig själva och valt att bära Jesu Kristi kors. Korset i mitten symboliserar Jesus Kristus och de 12 korsen symboliserar Jesu lärjungar. Denna skimo beskyddar oss från djävulens frestelser. Munkar och nunnor bär på en svart dräkt som är ett tecken på sorg eftersom man lämnat denna värld och allt det världsliga bakom oss.

Finns det några personer som betytt särskilt mycket för dig efter ditt beslut att vilja bli nunna?

Jag vill rikta ett stort tack till vår käre patriark Moran Mor Ignatius Zakka I Iwas som stöttat och väglett mig under min väg fram till vigningsceremonin. När jag såg hans vackra leende under gudstjänsten kände jag mig lugn inombords. Patriarken är min fader som alltid bistår med hjälp och andlig kraft, vilket jag tackar honom innerligt för.

Ett speciellt stort tack vill jag rikta till min familj för den uppfostran och det stöd jag fått av dem för att kunna välja att leva mitt liv som nunna i ett kloster. Sedan vill jag rikta ett speciellt tack till min käre bror deyroyo Samuel, det finns inga ord för att uttrycka den stora tacksamhet jag känner för allt du gjort för mig. Först och främst tackar jag Herren vår Gud för att jag har en sådan fin bror som alltid har fyllt mig med Guds kärlek. Jag tackar Jesus Kristus att jag nu kunnat vandra på samma väg som honom. Deyroyo Samuel har alltid varit den som gett mig andlig vägledning i mitt liv och som varit min förebild. Hans ord har lyst framför mig i mitt liv som ett ljus på min stig.

Några andra personer som betytt väldigt mycket för mig är Emo (nunnornas ledare i klostret), abuna Mattias och min bror Michel som hjälpte mig mycket med undervisningen i syrianska språket. De har alla haft tålamod och lagt ner mycket av deras tid för att jag ska lära mig spårket eller sysslorna i klostret. Därför ber jag Herren att Han ska fortsätta styrka och berika dem alla med andliga välsignelser.

Har du några sista ord du vill tillägga?

Jag uppmuntrar och blir glad när jag får höra att någon vill bli nunna. Det viktigaste vid ett sådant svårt beslut är att man ska vara väldigt självsäker och ha sitt mål framför sig. När nunnan känner att hon blir förnedrad eller går igenom svårigheter så måste man alltid påminna sig om att även Jesus Kristus också fick utstå samma lidande.

Jag är stolt över SOKUs arbete eftersom de gjort många fina framsteg. Det enda tipset jag vill ge ungdomarna i Sverige är att de ska fortsätta med deras engagemang och arbete i den syrisk ortodoxa kyrkan. Må Gud vägleda, styrka och välsigna ert arbete i Sverige!

Slutligen vill jag tacka alla mina nära och kära som valde att komma och stötta mig när jag vigdes till nunna, ni anar inte hur mycket det betyder för mig. Jag vill också tacka alla mina vänner som inte kunde närvara för deras böner för mig, trots att vi befinner oss långt ifrån varandra så kommer ni för alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Tack för alla brev och allt stöd jag fått från er alla!

Lås oss inte glömma bort att nämna varandra i våra böner!

/Er syster i Kristus, deyreyto Marina.

Daniel Yalin Mediautskottet