Jakob Elkhouri är bekymrad. Hans bror åkte till Libanon dagen innan kriget bröt ut.
– Kriget slutar inte och jag vill inte dit igen.
Men han tröstar sig med att brodern sökt sig till Jonéh för semester, en plats västerut i Libanon. Där är det relativt lugnt och det bor många kristna i området.
Han har släkt i Achrafieh och har inte lyckats få kontakt med morbrodern. Nu följer han noga nyheterna på tv, inte minst de libanesiska sändningarna.
I restaurangköket i Åby härskar yttre friden. Jacques (han kallar sig Jakob för enkelhetens skull) hackar persiljan och löken till salladen som ingen libanes vill undvara. Taboulle är bara en av många kryddiga anrättningar som ryms på matsedeln. Muskot, kummin och grönpeppar är stommen i köket. Stamgästerna börjar flockas, det vill säga några äldre Norrköpingsdamer.
Krigsbarn – Här i Sverige är bra. Han suckar.”Lugnt och fridfullt. Alla är lika”. – Det var svårt att växa upp som pojke i Libanon. Jag var 13 år när inbördeskriget började. (Mellan familjeklaner och reformatorer, reds anm) Det varade i nio år. Jag fick leva i alla fall. Jacques som fyllt 45 minns med en rysning bomberna. En slog ned trettio meter från hans bil, en annan träffade grannarnas hus och sex personer omkom.
Tillvaron i Sad Al Bouchrieh var en prövning. Kampen fördes utanför statens kontroll. Lojaliteten med klanen var viktigare. Systemet omöjliggjorde en stark statsmakt.
– När kriget börjat vet man inte var det slutar… Han driver restaurangen Libanon, efter att en tid ha arbetat på restaurangen Beirut (i Filmstaden). Hustrun är från Vitryssland och med en treårig dotter är han van att tillhöra en minoritet.
– Om alla kan leva tillsammans vore livet mycket bra, säger Jacques. Han hoppas att brodern inte utsätts för kriget som för var dag eskalerar i södra Libanon.
Gerillakrig – Det är Iran och Syrien som bestämmer över den shiamuslimska gerillan Hizbullah att föra krig, anser Jacques. Israel är den överlägsna krigsmakten. Någon israelisk vän har han aldrig haft.
– Nej, skulle jag lämna Libanon och söka mig till Israel blir jag tillfångatagen direkt. Jacques skrattar åt en sådan befängd tanke. Över spisen hänger en bild av Jesu hjärta och en patriark. Som grekisk-ortodox ser han på konflikten utan religiösa förtecken. Nästan en tredjedel av Libanons invånare är kristna. Många trosriktningar gör att Libanon aldrig förväntas bli en islamistisk stat. Hatar ?
– Nej, jag hatar ingen. Det är livet bara, suckar Jacques än en gång.
Källa: Norrköpings tidningar, Datum: 2006-07-15
För att läsa artikeln hänvisar vi till:
NT – Norrköpings Tidning